Hur fungerar INTERPOL?

Interpol fungerar genom ett globalt nätverk av nationella centralbyråer (NCB – National Central Bureau), som varje medlemsland är skyldigt att upprätta. Dessa byråer fungerar som en direkt länk mellan landets egna brottsbekämpande myndigheter, till exempel polis och åklagare, och Interpols generalsekretariat i Lyon, Frankrike. Utan denna struktur skulle informationsutbytet mellan länder vara betydligt långsammare och mer sårbart för fel.

All kommunikation sker via det krypterade nätverket I-24/7, som gör det möjligt för medlemsländer att dela uppgifter om misstänkta, efterlysta personer och brottsmönster i realtid, dygnet runt. Systemet är utformat för att snabbt kunna matcha information mot Interpols databaser, bland annat SLTD (Stolen and Lost Travel Documents) och databaser över internationellt efterlysta personer.

Om en svensk myndighet till exempel vill eftersöka en person internationellt, skickas ansökan först till generalsekretariatet för granskning. Generalsekretariatet kontrollerar att begäran uppfyller Interpols regelverk, framför allt artikel 3 i stadgarna, som förbjuder ärenden med politisk, militär, religiös eller rasrelaterad karaktär. Innan en formell notis publiceras kan uppgifterna även spridas som en så kallade diffusion – en mer informell och snabbare form av internationell efterlysning som skickas direkt mellan länder utan samma centrala granskning.

Efter godkännande publiceras meddelandet och tas automatiskt emot av samtliga 196 medlemsländer. Det är dock viktigt att förstå att Interpol i sig aldrig griper eller häktar någon. Vidare åtgärder, som anhållande, förhör eller utlämning, avgörs helt av den nationella lagstiftningen i det land där den eftersökta personen befinner sig.